kanske är det som jag säger att jag borde tänka innan jag säger något ,men jag trodde att jag visste tillräckligt mycket och kände mig själv och gjorde det som var rätt för mig.
alla dessa murar som jag bygger nu dom brukade du ta ner likaså med tårarna jag brukade gråta ut, dom brukade du torka bort. jag tyckte att du sa att du sa att det var lätt att lyssna till sitt hjärta, jag tyckte att du sa att jag skulle bli okej. tvinga mig inte att välja mellan vad jag vill och vad du tror att jag behöver, även små flickor har fått drömma men nu känns allt som en kamp, du var alltid på min sida. varje gång jag känner mig ensam brukade du få den känslan att försvinna. jag tyckte du sa att det var lätt och att jag skulle vara okej.
varför är allt detta så förvirrande, komplicerat och tidskrävande, allting gör mig så arg.
skriker desperat men ingen märker tårar i en ocean. ingen ger men alla tar.